Virtuell identitet

I webbtidskriften LearningNet hittade jag just en artikel av Åse Nygren som tog upp begreppet virtuell identitet. Detta begrepp fick mig att tänka till om vem jag är på nätet. Är jag en annan person där än i min fysiska närvaro? Jag tror inte Åse avser de fejkade identiteter vi kan skapa inom ramen för ett dataspel. Nej, hon menar hur vi uppträder t ex när vi kommunicerar med våra studiekamrater och lärare i en kurs.

När vi gör ett inlägg i ett diskussionsforum kan vi uttrycka oss ungefär som i en vetenskaplig rapport eller en statlig utredning. Eller så skriver vi som vi pratar i korridoren med varandra: "Hörru, de va bra de där du skrev om vahetere, Strindberg. Ja gillar osså han." Vi kan välja att lägga oss på en nivå någonstans mellan dessa två stilar, vara lite personliga, samtidigt som vi använder ett vårdat språk. Men också inom denna stil kan vi avstäcka något av vår personlighet. Jag tror det är viktigt för att skapa närhet, som Åse skriver om.

Vi kan behöva kliva ner ur vårt eget utsiktstorn och närma oss övriga deltagare i dialogen genom att försöka se ämnet ur samma synvinkel som de. Kanske kan vi till och med försöka känna efter hur det är att vara den andra personen, med de förutsättningar och erfarenheter som hon eller han har med sig. Metaforen med utsiktstornet hämtar jag från en bok av Åsa Nilsonne och Anna Kåver, som heter Tillsammans. Om medkänsla och bekräftelse (Natur & Kultur, 2007). De skriver om medveten närvaro som en viktig förutsättning för att nå fram i kommunikationen. Genom att bekräfta den andres tankar, känslor och handlingar kan vi visa empati. Detta går lättare när vi känner varandra, hör till samma grupp och befinner oss i en likartad situation. Allt detta borde ju stämma bra på en studiegrupp inom en kurs, bara du vågar visa vad du själv vill och står för.