Med stor behållning har jag läst boken Informationskompetenser -- Om lärande i informationspraktiker och informationssökning i lärandepraktiker. Den är en antologi som har redigerats av Jenny Hedman och Anna Lundh, som båda är doktorander och undervisar i biblioteks- och informationsvetenskap.
En grundtanke i boken är att det inte finns EN sådan kompetens utan flera. När vi tänker efter så är det ju ganska självklart, men ändå har man i skolor och på univeritet satsat på gemensam utbildning i informationssökning för alla. Det är klart att vi beter oss olika om vi söker efter en förklaring till ordet "obstruktiv" eller om vi vill veta hur olika partier ställer sig till arbetskraftsinvandring. Men vi kanske inte varit klara över att blivande ingenjörer och blivande sjuksköterskor har helt olika beteenden när de letar information.
Informationskompetens är mycket mer än sökstrategier. Det handlar också om kritisk granskning, om användning och sammanställning av information och om vilka verktyg vi använder. En spännande fråga är hur Internet har förändrat vårt förhållningssätt till tidsskrifter, uppslagsverk och bibliotek. Vi är inte längre bara konsumenter utan också medproducenter. Detta leder till större mångfald och engagemang, men försvårar samtidigt bedömningen av vad som är fakta respektive tyckande. Vem och vad har auktoritet i denna nya informationsvärld?
De verktyg vi använder vid informationshanteringen påverkar vad vi hittar och vilka slutsatser vi drar. Om vi söker i en databas och använder ett system som visualiserar resultaten kan systemet "styra" våra tankar eller i varje fall erbjuda vissa tolkningar starkare än andra. Detta är viktigt att vara medveten om.
Om du blir nyfiken på denna bok kan du börja med att läsa min recension som kommer att publiceras på www.learningnet.se. Boken är verkligen läsvärd, men jag önskar att författarna ville satsa på en än mer lättläst bok som direkt riktar sig till lärare. Jag riktar denna uppmaning till författarna så får vi se om de nappar!
tisdag 24 november 2009
tisdag 15 september 2009
Etikett på möten och föreläsningar
Nu är sommaren slut för min del och jag är tillbaka vid tangenterna efter diverse resor, samvaro med barnbarn och målande av hus. Jag har också fångat upp några frågor att blogga kring.
Brukar du sitta på möten eller föreläsningar med din laptop eller PDA igång? I en artikel i Le Monde, som i sin tur var ett utdrag ur The New York Times (2009-07-11, sid 6) läser jag hur man i vissa kretsar sitter med huvudet sänkt på arbetsmöten. Inte för bön utan för att SMSa eller söka information på nätet om ett ämne som just behandlas. Eller för att skoja om den som just ger en presentation. En företagsledare, Frank Kneller, säger att när han ser att sex av tio kolleger knackar iväg så är det dags att snabba upp sin presentation. Vissa hävdar, speciellt inom konsultvärlden, att man måste finnas tillgänglig ständigt, att man annars kan missa viktiga uppdrag. I dessa kretsar verkar uppkopplingen vara accepterad, trots distraktionen. En ledare inom musikbranschen påstår till och med att det kan stimulera kreativitet vid möten, genom att byta skämt, ideer och frågor med kollegerna, sånt som man inte säger högt. "Det verkar öka den produktiva energin", säger Josh Rabinowitz, musikdirektör vid Grey Group i New York.
Somliga tycks mena att det passar deras image att öppet ha den externa kommunikationsmöjligheten igång också vid möten. Genom att lägga sin PDA, eller BlackBerry, som den kallas i artikeln, på bordet när mötet börjar säger man: "Jag är uppkopplad, jag är upptagen, jag är viktig. Och om detta möte inte håller uppe mitt intresse så har jag tio andra saker jag kan göra istället."
Jag undrar hur långt denna utveckling har gått i affärsvärlden i Sverige. Och hur ser det ut på universitet och högskolor? När jag undervisade var det ganska vanligt att studenterna hade sina laptop igång och jag upplevde ibland att de höll på med något helt annat än det jag föreläste om. Då fick jag verkligen skärpa mig för att fånga deras intresse. Ganska nyttigt, egentligen. Denna företeelse är ju inte så aktuell vid distansstudier. Då distraherar du ju bara dig själv genom att syssla med flera saker på en gång. Men en jämförbar företeelse är att ha eposten igång parallellt med att du läser eller jobbar med en uppgift. Om du får en signal varje gång det kommer ett nytt meddelande så tar det uppmärksamheten från huvudsysselsättningen. Sker det inte för ofta kan det vara ett stimulerande avbrott, speciellt om det är en studiekamrat som kommenterar just den uppgift du jobbar med. En grupp kan utveckla ett eget kommunikationsmönster där man bjuder på sina idéer och information man hittat, allteftersom. Internet inspirerar till denna typ av öppenhet och generositet och den kommer väl till pass i en studiesituation.
Två forskare vid Göteborgs universitet, Eva Ossiansson coh Lennart Hast, har studerat våra umgängesmönster på Internet. Kommunikationen sker på helt nya villkor och i nya hierarkier. Alla har rätt att yttra sig och att publicera sina skapelser. Ett inlägg från en tonåring kan vara lika trovärdigt som ett från en professor. Yngre personer har mindre tilltro till auktoriteter, de har ju märkt att de själva ofta kan mycket mer om tekniken än vi äldre. Hur man uttrycker sig språkligt får mindre betydelse, det viktiga är att man håller sig till sanningen och redovisar öppet sina källor. Jag läser om detta i Svenska Dagbladets näringslivsdel, 2009-05-24, sid 14 och 15. Där listas också en hierarki av normer som gäller på nätet:
Som synes kommer etiketten sist på denna lista. Den är ändå inte helt oviktig. Artikelförfattaren ger också en lista över Netikett när man mejlar:
Jag ignorerar själv konsekvent alla typer av kedjebrev, ni vet såna där snyftberättelser om misshandlade kvinnor och liknande, som man ombeds skicka vidare till fyra av sina vänner samt till det första namnet på listan. Det blir en farsot och kan förstöra för oss som vill använda epost seriöst. Jag skulle vilja lägga till på listan att du inte ska slentrianmässigt sätta upp en massa namn på mottagarlistan när du hittat något kul att delge dina vänner. Då är de kanske inte längre dina vänner efter en tid.
Tipsa mig gärna om mer artiklar om etikett på nätet!
Brukar du sitta på möten eller föreläsningar med din laptop eller PDA igång? I en artikel i Le Monde, som i sin tur var ett utdrag ur The New York Times (2009-07-11, sid 6) läser jag hur man i vissa kretsar sitter med huvudet sänkt på arbetsmöten. Inte för bön utan för att SMSa eller söka information på nätet om ett ämne som just behandlas. Eller för att skoja om den som just ger en presentation. En företagsledare, Frank Kneller, säger att när han ser att sex av tio kolleger knackar iväg så är det dags att snabba upp sin presentation. Vissa hävdar, speciellt inom konsultvärlden, att man måste finnas tillgänglig ständigt, att man annars kan missa viktiga uppdrag. I dessa kretsar verkar uppkopplingen vara accepterad, trots distraktionen. En ledare inom musikbranschen påstår till och med att det kan stimulera kreativitet vid möten, genom att byta skämt, ideer och frågor med kollegerna, sånt som man inte säger högt. "Det verkar öka den produktiva energin", säger Josh Rabinowitz, musikdirektör vid Grey Group i New York.
Somliga tycks mena att det passar deras image att öppet ha den externa kommunikationsmöjligheten igång också vid möten. Genom att lägga sin PDA, eller BlackBerry, som den kallas i artikeln, på bordet när mötet börjar säger man: "Jag är uppkopplad, jag är upptagen, jag är viktig. Och om detta möte inte håller uppe mitt intresse så har jag tio andra saker jag kan göra istället."
Jag undrar hur långt denna utveckling har gått i affärsvärlden i Sverige. Och hur ser det ut på universitet och högskolor? När jag undervisade var det ganska vanligt att studenterna hade sina laptop igång och jag upplevde ibland att de höll på med något helt annat än det jag föreläste om. Då fick jag verkligen skärpa mig för att fånga deras intresse. Ganska nyttigt, egentligen. Denna företeelse är ju inte så aktuell vid distansstudier. Då distraherar du ju bara dig själv genom att syssla med flera saker på en gång. Men en jämförbar företeelse är att ha eposten igång parallellt med att du läser eller jobbar med en uppgift. Om du får en signal varje gång det kommer ett nytt meddelande så tar det uppmärksamheten från huvudsysselsättningen. Sker det inte för ofta kan det vara ett stimulerande avbrott, speciellt om det är en studiekamrat som kommenterar just den uppgift du jobbar med. En grupp kan utveckla ett eget kommunikationsmönster där man bjuder på sina idéer och information man hittat, allteftersom. Internet inspirerar till denna typ av öppenhet och generositet och den kommer väl till pass i en studiesituation.
Två forskare vid Göteborgs universitet, Eva Ossiansson coh Lennart Hast, har studerat våra umgängesmönster på Internet. Kommunikationen sker på helt nya villkor och i nya hierarkier. Alla har rätt att yttra sig och att publicera sina skapelser. Ett inlägg från en tonåring kan vara lika trovärdigt som ett från en professor. Yngre personer har mindre tilltro till auktoriteter, de har ju märkt att de själva ofta kan mycket mer om tekniken än vi äldre. Hur man uttrycker sig språkligt får mindre betydelse, det viktiga är att man håller sig till sanningen och redovisar öppet sina källor. Jag läser om detta i Svenska Dagbladets näringslivsdel, 2009-05-24, sid 14 och 15. Där listas också en hierarki av normer som gäller på nätet:
- Yttrandefrihet
- Sanning
- Öppenhet
- Möjlighet att ställas till svars för det man skriver
- Minimera skada till andra
- Etikett - artig eller oartig
Som synes kommer etiketten sist på denna lista. Den är ändå inte helt oviktig. Artikelförfattaren ger också en lista över Netikett när man mejlar:
- Bifoga inte för stora filer
- Kryptera känslig information
- Skicka inte oönskad e-post
- Undvik kedjebrev
- Brevbomba inte andra
- Använd inte VERSALER
Jag ignorerar själv konsekvent alla typer av kedjebrev, ni vet såna där snyftberättelser om misshandlade kvinnor och liknande, som man ombeds skicka vidare till fyra av sina vänner samt till det första namnet på listan. Det blir en farsot och kan förstöra för oss som vill använda epost seriöst. Jag skulle vilja lägga till på listan att du inte ska slentrianmässigt sätta upp en massa namn på mottagarlistan när du hittat något kul att delge dina vänner. Då är de kanske inte längre dina vänner efter en tid.
Tipsa mig gärna om mer artiklar om etikett på nätet!
onsdag 3 juni 2009
Nätbaserad utbildning -- ny bok!
Detta är en välgjord och mycket intressant bok för lärare som vill använda nätet i sin undervisning. Stefan Hrastinski bygger på sin omfattande forskning och har dessutom erfarenhet av nätbaserad utbildning själv.
Stefan menar att nätbaserad utbildning är en ny typ av utbildning, som skiljer sig från distansutbildning. Han menar att traditionen styr våra tankar mer till avstånd när vi pratar om distansutbildning. Han vill i stället betona det kommunikativa i den nätbaserade utbildningen. Själv funderade jag länge innan jag valde att använda ordet "distansstuderande" i undertiteln på min bok. Att jag skriver studerande i stället för student eller elev beror på att jag vänder mig till många typer av studerande, som traditionellt inte kallar sig student eller elev. Ordet distans ville jag ha med i titeln eftersom jag tror att många fortfarande använder detta och kanske skulle använda det som sökord. Men jag inser att fler och fler går ifrån detta begrepp.
Den utbildning som behandlas i Stefans bok skiljer sig just inte från den som jag behandlar i min . Däremot är våra målgrupper olika. Stefan vänder sig till 1) lärare, 2) forskare, 3) studenter, 4) företag och andra organisationer. Lär där du är vänder sig i första hand till studerande och i andra hand till lärare och kursledare. Denna skillnad manifesteras tydligt i tilltalet och i förekomsten av referenser. Jag använder ett direkt tilltal med du och är ibland normativ, medan Stefan skriver mer indirekt och diskuterande. Han använder "jag anser ..." eller "jag ansluter mig till ..." ganska ofta.
Stefan ger precis som jag en mängd citat, men medan jag citerar studerande citerar han andra forskare och lärare. Vi avslutar båda varje kapitel med en uppmaning till reflektion, i min bok kallad Vad gäller för mig? och i Stefans Reflektionsfrågor.
I slutet av Stefans bok finns mycket värdefulla lästips, uppdelade på olika avdelningar som böcker på svenska respektive engelska samt vetenskapliga artiklar och avhandlingar. Detta appendix kommer att hållas uppdaterat med nyheter på webbplatsen. Även teknikkapitlet lovar Stefan att uppdatera om ett år eller så. På webben finns också ett fördjupningskapitel med exempel på användning av direktkommunikation.
Bokens baksida utlovar praktiska tips om hur man lyckas med nätbaserad utbildning. Samtidigt skriver Stefan "... att det inte finns generella lösningar eller enkla 'formler'" (sid 13). Vi får läsa om hur duktiga lärare har gjort och hur forskare har studerat detta och vilka resultat de kommit fram till. På denna grundval uppmanas vi att reflektera själva. Stefan berättar generöst om sina egna ställningstaganden och vad han själv tror på. Han avslöjar en stark tro på samarbetslärande, precis som jag, och tycker att lärare ska uppmuntra sina studenter att hålla kontakt med varandra. Han menar att studiemiljön har en stor betydelse också för dem som studerar via nätet.
På sidorna 27 och 28 beskriver Stefan en modell för nätbaserad utbildning. Jag tycker inte om den. Den ser väldigt linjär ut, även om ett stort antal pilar ska försöka illustrera att man kan hoppa lite hit och dit mellan rutorna. Arbetet med en kurs är enligt min mening allt annat än linjär, och detta gäller i högsta grad nätbaserade kurser. Mycket kan och bör förberedas, men fördelen med nätet är ju att allt kan anpassas 'on the fly'. Och bedömning och utvärdering tycker jag ska pågå löpande. Detta försöker Stefan beskriva i texten, men jag tycker att modellen riskerar att styra tankarna i fel riktning.
Jag uppmanar dig att läsa boken och bilda dig en egen uppfattning. Och kommentera den gärna här!
Stefan menar att nätbaserad utbildning är en ny typ av utbildning, som skiljer sig från distansutbildning. Han menar att traditionen styr våra tankar mer till avstånd när vi pratar om distansutbildning. Han vill i stället betona det kommunikativa i den nätbaserade utbildningen. Själv funderade jag länge innan jag valde att använda ordet "distansstuderande" i undertiteln på min bok. Att jag skriver studerande i stället för student eller elev beror på att jag vänder mig till många typer av studerande, som traditionellt inte kallar sig student eller elev. Ordet distans ville jag ha med i titeln eftersom jag tror att många fortfarande använder detta och kanske skulle använda det som sökord. Men jag inser att fler och fler går ifrån detta begrepp.
Den utbildning som behandlas i Stefans bok skiljer sig just inte från den som jag behandlar i min . Däremot är våra målgrupper olika. Stefan vänder sig till 1) lärare, 2) forskare, 3) studenter, 4) företag och andra organisationer. Lär där du är vänder sig i första hand till studerande och i andra hand till lärare och kursledare. Denna skillnad manifesteras tydligt i tilltalet och i förekomsten av referenser. Jag använder ett direkt tilltal med du och är ibland normativ, medan Stefan skriver mer indirekt och diskuterande. Han använder "jag anser ..." eller "jag ansluter mig till ..." ganska ofta.
Stefan ger precis som jag en mängd citat, men medan jag citerar studerande citerar han andra forskare och lärare. Vi avslutar båda varje kapitel med en uppmaning till reflektion, i min bok kallad Vad gäller för mig? och i Stefans Reflektionsfrågor.
I slutet av Stefans bok finns mycket värdefulla lästips, uppdelade på olika avdelningar som böcker på svenska respektive engelska samt vetenskapliga artiklar och avhandlingar. Detta appendix kommer att hållas uppdaterat med nyheter på webbplatsen. Även teknikkapitlet lovar Stefan att uppdatera om ett år eller så. På webben finns också ett fördjupningskapitel med exempel på användning av direktkommunikation.
Bokens baksida utlovar praktiska tips om hur man lyckas med nätbaserad utbildning. Samtidigt skriver Stefan "... att det inte finns generella lösningar eller enkla 'formler'" (sid 13). Vi får läsa om hur duktiga lärare har gjort och hur forskare har studerat detta och vilka resultat de kommit fram till. På denna grundval uppmanas vi att reflektera själva. Stefan berättar generöst om sina egna ställningstaganden och vad han själv tror på. Han avslöjar en stark tro på samarbetslärande, precis som jag, och tycker att lärare ska uppmuntra sina studenter att hålla kontakt med varandra. Han menar att studiemiljön har en stor betydelse också för dem som studerar via nätet.
På sidorna 27 och 28 beskriver Stefan en modell för nätbaserad utbildning. Jag tycker inte om den. Den ser väldigt linjär ut, även om ett stort antal pilar ska försöka illustrera att man kan hoppa lite hit och dit mellan rutorna. Arbetet med en kurs är enligt min mening allt annat än linjär, och detta gäller i högsta grad nätbaserade kurser. Mycket kan och bör förberedas, men fördelen med nätet är ju att allt kan anpassas 'on the fly'. Och bedömning och utvärdering tycker jag ska pågå löpande. Detta försöker Stefan beskriva i texten, men jag tycker att modellen riskerar att styra tankarna i fel riktning.
Jag uppmanar dig att läsa boken och bilda dig en egen uppfattning. Och kommentera den gärna här!
onsdag 6 maj 2009
Att skapa en identitet som passar just här och nu
Farzaneh Moinian var en av de nyblivna doktorer som presenterade sin forskning vid SVERDs seminarium Under nya hattar den 1 april i år. Hon hade utvecklat en intressant forskningsmetod i fyra steg för att skapa förståelse för hur barn utvecklar sina identiteter i klassrummet och på nätet.
Hon började med att observera barnen i klassrummet och läsa deras uppsatser. Nästa steg blev att följa deras kommunikation på nätet. I steg 3 skrev Farzaneh en hemsida där hon presenterade sig och skrev att hon ville få kontakt med barn som ville berätta om sig själva. Den vägen fick hon massor av svar. Bland dem valde hon ut ett fåtal som hon i det avslutande steget besökte och intervjuade på djupet. Då satte hon barnen i expertrollen och ställde frågor som kommit fram under de tidigare stegen och som barnen upplevde som viktiga. Tänker du på döden? Hur vill du bli sedd?
Det som Farzaneh betraktar som de viktigaste resultaten av forskningen är att barnen utvecklar flera identiteter, som de anpassar till varje kontext. I skoluppsatserna visar de en sida av sig själva som de tror att läraren ska gilla, medan de på internet skriver på ett annat sätt, som gör att de accepteras i gänget. Där kan de t ex kritisera lärare och provocera vuxenvärlden.
När jag frågar om detta betyder att barnen är splittrade och har olika personligheter, svarar Farzaneh att så är det inte. De intar snarare olika roller. Det är som att vi kan se dem som genom ett prisma. Det är beklagligt om vi vuxna bara kan se en sida och missar de övriga. Jag uppfattade Farzaneh så att vi borde ta barnens internetanvändning mer på allvar och försöka överbrygga gapet till dem.
Är det så att vi vuxna också använder oss av olika identiteter i olika sammanhang. Som lärare är vi lite besserwisser, samtidigt som vi i en studeranderoll blir mer ödmjuka. Gentemot våra barn är vi beskyddande medan vi kan vara uppkäftiga mot mamma och pappa. När vi går till läkaren eller banken känner vi oss återigen annorlunda och beter oss därefter. Det här gör vi nog ganska oreflekterat och av vana. Samtidigt är vi ju samma individ hela tiden, som visar upp olika sidor i en komplex personlighet. Skulle vi känna oss mer "hela" om vi vågade visa alla sidor i fler sammanhang? Visst skulle det kännas skönt att inte behöva dölja vår barnsliga tjurighet eller vår spontana glädje också i mer formella situationer?
Som jag tolkar Farzaneh så har vi en tendens att betrakta barnen för ensidigt. Vi tar inte med i bilden de sidor de inte visar upp för oss och vi kanske inte visar dem ett sådant förtroende att de vågar visa oss mer. Genom att visa fler sidor av oss själva kanske vi skulle få en mer komplett bild av våra elever eller barn?
Hon började med att observera barnen i klassrummet och läsa deras uppsatser. Nästa steg blev att följa deras kommunikation på nätet. I steg 3 skrev Farzaneh en hemsida där hon presenterade sig och skrev att hon ville få kontakt med barn som ville berätta om sig själva. Den vägen fick hon massor av svar. Bland dem valde hon ut ett fåtal som hon i det avslutande steget besökte och intervjuade på djupet. Då satte hon barnen i expertrollen och ställde frågor som kommit fram under de tidigare stegen och som barnen upplevde som viktiga. Tänker du på döden? Hur vill du bli sedd?
Det som Farzaneh betraktar som de viktigaste resultaten av forskningen är att barnen utvecklar flera identiteter, som de anpassar till varje kontext. I skoluppsatserna visar de en sida av sig själva som de tror att läraren ska gilla, medan de på internet skriver på ett annat sätt, som gör att de accepteras i gänget. Där kan de t ex kritisera lärare och provocera vuxenvärlden.
När jag frågar om detta betyder att barnen är splittrade och har olika personligheter, svarar Farzaneh att så är det inte. De intar snarare olika roller. Det är som att vi kan se dem som genom ett prisma. Det är beklagligt om vi vuxna bara kan se en sida och missar de övriga. Jag uppfattade Farzaneh så att vi borde ta barnens internetanvändning mer på allvar och försöka överbrygga gapet till dem.
Är det så att vi vuxna också använder oss av olika identiteter i olika sammanhang. Som lärare är vi lite besserwisser, samtidigt som vi i en studeranderoll blir mer ödmjuka. Gentemot våra barn är vi beskyddande medan vi kan vara uppkäftiga mot mamma och pappa. När vi går till läkaren eller banken känner vi oss återigen annorlunda och beter oss därefter. Det här gör vi nog ganska oreflekterat och av vana. Samtidigt är vi ju samma individ hela tiden, som visar upp olika sidor i en komplex personlighet. Skulle vi känna oss mer "hela" om vi vågade visa alla sidor i fler sammanhang? Visst skulle det kännas skönt att inte behöva dölja vår barnsliga tjurighet eller vår spontana glädje också i mer formella situationer?
Som jag tolkar Farzaneh så har vi en tendens att betrakta barnen för ensidigt. Vi tar inte med i bilden de sidor de inte visar upp för oss och vi kanske inte visar dem ett sådant förtroende att de vågar visa oss mer. Genom att visa fler sidor av oss själva kanske vi skulle få en mer komplett bild av våra elever eller barn?
måndag 23 mars 2009
Samarbete, samverkan och social närvaro
Är det verkligen så att distansstudenter helst studerar ensamma och använder gruppkommunikationen mest för att ställa praktiska frågor eller planera hur studiearbetet ska bedrivas? Lärarna utformar gruppuppgifter och hoppas att deltagarna finner det intressant och lärorikt att tillsammans arbeta med uppgiftens innehåll och lyssnar på varandras synpunkter. Sen visar det sig att deltagarna har delat upp uppgiften mellan sig och bara samordnar resultatet innan det lämnas till läraren. Är det så här?
I det senaste numret av tidskriften Per Distans, som ges ut av SVERD (www.sverd.org), hittar jag referat av två färska avhandlingar som berör samarbetslärande. I samma nummer presenteras också två avhandlingar som du har chansen att höra mer om den 1 april då forskningsseminariet Under nya hattar går av staplen. Jag tänker gå dit och om jag finner något intressant så dyker det upp här.
Berit Östlund har skrivit avhandlingen Vuxnas lärande på nätet -- betingelser för distansstudier och interaktivt lärande ur ett studentperspektiv. Hon kommer fram till att det finns ett gap mellan hur de studerande prioriterar sitt arbete och hur lärarna tänkt sig att studierna ska gå till. Berit bygger på Moore´s teori om transaktionell distans och på en teori om social närvaro, som presenterats av Short m fl.. Vidare bygger hon på Holmbergs klassificering av kommunikationen i kognitiv, praktisk och social natur. Hon presenterar också en modell för samverkanslärande av Soller. Den definierar fem indikatorer för effektivt samverkanslärande: Deltagande, Socialt grundande, Utvärdering av prestationer och grupprocesser, Främjande interaktion samt Färdigheter för aktiv konversation. Berit har studerat två kurser, som är sinsemellan ganska olika. Det visar sig också att samverkan mellan studenterna har olika karaktär. I den ena kursen betonas kommunikationen av praktisk och social natur medan den andra kursens studenter lyfter fram den kognitiva. Ändå visar inte heller diskussionerna i den senare kursen tecken på ett effektivt samarbetslärande. Vi saknar alltså den kognitivt utvecklande innehållsdiskussionen.
Anita Mattssons avhandling har titeln Flexibel utbildning i praktiken. En fallstudie av pedagogiska processer i en distansutbildning med en öppen design för samarbetslärande. Den tar sin utgångspunkt i det sociokulturella synsättet på lärande. Anita ger en omfattande beskrivning av detta synsätt och olika begrepp som används inom det. Hon gör vidare en distinktion mellan samarbete (collaboration) och samverkan (cooperation) . Samarbete är då studenter förhandlar och delar mening kring en uppgift. De driver en process där de tillsammans konstruerar kunskap. Samverkan däremot innebär en arbetsdelning mellan deltagarna där var och en tar ansvar för sin del. Utifrån dessa två begrepp beskriver hon tre modeller för hur lärandet går till: Samverkansmodellen, Samarbetsmodellen och Hybridmodellen. Det visar sig att grupperna i den studerade kursen fördelar sig på alla tre modellerna. En intressant observation är att grupper som använder samverkansmodellen och snabbt delar upp arbetet mellan sig får ägna mycket tid åt koordinering och därigenom blir ineffektiva. I grupper som använder samarbetsmodellen blir det gott om tid till lärande dialog. Hybridmodellen innebär att deltagarna först diskuterar vilka arbetsuppgifter som lämpar sig att lösa gemensamt respektive vilka som kan lösas av en eller två deltagare. Detta tycks vara en mycket effektiv modell. Min kortfattade beskrivning gör inte alls rättvisa åt avhandlingen. Jag kan verkligen rekommendera er att läsa den!
Båda författarna påpekar att läraren bör utforma kursen och gruppuppgifterna så att samarbete uppmuntras samt att deltagarna behöver lära sig att samarbeta på ett sådant sätt att de kan lära av varandra. Jag kan inte låta bli att tänka att resultaten kanske hade blivit annorlunda om deltagarna hade läst min bok!
Eftersom jag starkt förespråkar samarbetslärande så blir jag lite ledsen när jag läser resultaten i dessa avhandlingar. Jag har svårt att tro att de visar upp en representativ bild av alla distansutbildningar i Sverige. De ger sig naturligtvis inte heller ut för att göra det; de redovisar fallstudier och försöker inte generalisera. Men om dessa resultat sprids så kan det ge en skev bild. Jag är ganska övertygad om att åtminstone kurser inom folkbildningen normalt lyckas bättre att erbjuda en kursmiljö och design som leder till samarbetslärande.
Jag utmanar nu mina läsare -- studerande och lärare -- att visa på goda exempel! Var finns kursen som uppmuntrar, ja kanske förutsätter, att deltagarna löser uppgifterna tillsammans och når en djupare inlärningseffekt än de skulle gjort om de pluggat ensamma? Var finns ni studerande som själva upplevt att ni lärt av varandra?
I det senaste numret av tidskriften Per Distans, som ges ut av SVERD (www.sverd.org), hittar jag referat av två färska avhandlingar som berör samarbetslärande. I samma nummer presenteras också två avhandlingar som du har chansen att höra mer om den 1 april då forskningsseminariet Under nya hattar går av staplen. Jag tänker gå dit och om jag finner något intressant så dyker det upp här.
Berit Östlund har skrivit avhandlingen Vuxnas lärande på nätet -- betingelser för distansstudier och interaktivt lärande ur ett studentperspektiv. Hon kommer fram till att det finns ett gap mellan hur de studerande prioriterar sitt arbete och hur lärarna tänkt sig att studierna ska gå till. Berit bygger på Moore´s teori om transaktionell distans och på en teori om social närvaro, som presenterats av Short m fl.. Vidare bygger hon på Holmbergs klassificering av kommunikationen i kognitiv, praktisk och social natur. Hon presenterar också en modell för samverkanslärande av Soller. Den definierar fem indikatorer för effektivt samverkanslärande: Deltagande, Socialt grundande, Utvärdering av prestationer och grupprocesser, Främjande interaktion samt Färdigheter för aktiv konversation. Berit har studerat två kurser, som är sinsemellan ganska olika. Det visar sig också att samverkan mellan studenterna har olika karaktär. I den ena kursen betonas kommunikationen av praktisk och social natur medan den andra kursens studenter lyfter fram den kognitiva. Ändå visar inte heller diskussionerna i den senare kursen tecken på ett effektivt samarbetslärande. Vi saknar alltså den kognitivt utvecklande innehållsdiskussionen.
Anita Mattssons avhandling har titeln Flexibel utbildning i praktiken. En fallstudie av pedagogiska processer i en distansutbildning med en öppen design för samarbetslärande. Den tar sin utgångspunkt i det sociokulturella synsättet på lärande. Anita ger en omfattande beskrivning av detta synsätt och olika begrepp som används inom det. Hon gör vidare en distinktion mellan samarbete (collaboration) och samverkan (cooperation) . Samarbete är då studenter förhandlar och delar mening kring en uppgift. De driver en process där de tillsammans konstruerar kunskap. Samverkan däremot innebär en arbetsdelning mellan deltagarna där var och en tar ansvar för sin del. Utifrån dessa två begrepp beskriver hon tre modeller för hur lärandet går till: Samverkansmodellen, Samarbetsmodellen och Hybridmodellen. Det visar sig att grupperna i den studerade kursen fördelar sig på alla tre modellerna. En intressant observation är att grupper som använder samverkansmodellen och snabbt delar upp arbetet mellan sig får ägna mycket tid åt koordinering och därigenom blir ineffektiva. I grupper som använder samarbetsmodellen blir det gott om tid till lärande dialog. Hybridmodellen innebär att deltagarna först diskuterar vilka arbetsuppgifter som lämpar sig att lösa gemensamt respektive vilka som kan lösas av en eller två deltagare. Detta tycks vara en mycket effektiv modell. Min kortfattade beskrivning gör inte alls rättvisa åt avhandlingen. Jag kan verkligen rekommendera er att läsa den!
Båda författarna påpekar att läraren bör utforma kursen och gruppuppgifterna så att samarbete uppmuntras samt att deltagarna behöver lära sig att samarbeta på ett sådant sätt att de kan lära av varandra. Jag kan inte låta bli att tänka att resultaten kanske hade blivit annorlunda om deltagarna hade läst min bok!
Eftersom jag starkt förespråkar samarbetslärande så blir jag lite ledsen när jag läser resultaten i dessa avhandlingar. Jag har svårt att tro att de visar upp en representativ bild av alla distansutbildningar i Sverige. De ger sig naturligtvis inte heller ut för att göra det; de redovisar fallstudier och försöker inte generalisera. Men om dessa resultat sprids så kan det ge en skev bild. Jag är ganska övertygad om att åtminstone kurser inom folkbildningen normalt lyckas bättre att erbjuda en kursmiljö och design som leder till samarbetslärande.
Jag utmanar nu mina läsare -- studerande och lärare -- att visa på goda exempel! Var finns kursen som uppmuntrar, ja kanske förutsätter, att deltagarna löser uppgifterna tillsammans och når en djupare inlärningseffekt än de skulle gjort om de pluggat ensamma? Var finns ni studerande som själva upplevt att ni lärt av varandra?
fredag 19 december 2008
Skola på distans?
Skolverket har stuckit ut hakan och föreslår försöksverksamhet med distansundervisning. Detta är inte första gången, men när det gjordes 2002 var villkoren så snäva att den blev mycket begränsad. I det sammanhanget fick jag i uppdrag att tillsammans med Lars-Erik Jonsson skriva en forskningsöversikt. Den fick namnet Distansundervisning - mode eller möjlighet för ungdomsgymnasiet? (Forskning i fokus nr 1, Skolverket, 2002.)
Det försök som föreslås nu uppfattar jag som något vidare. Departementet ska fatta beslut snart så det blir spännande att se hur det blir, men risken är att det blir för dyrt. Skolverket föreslår nämligen att eleverna ska ha två utbildade lärare, en på distans med kompetens inom ämnet och en s k handledare, som finns på plats hos eleven och "kontinuerligt följer elevens kunskapsutveckling och närvaro". Undervisningen är tänkt att ske i skolan på dagtid så att eleven garanteras sin föreskrivna undervisning. Beroende på hur man tolkar och utformar detta kan det bli väldigt dyrt.
Jag menar att Skolverket är lite väl stelbent här, som om undervisning bara kan ges i skolan. Vi vet ju alla att elever lär sig mycket också utanför skolan, t ex bland kompisar, på fotbollsplan eller via nätet. Och distansundervisning via nätet måste kunna betraktas som undervisning även om eleven är hemma och läraren inte är online just i samma ögonblick. Är det så att Skolverket tror att elever behöver övervakning ständigt för att lära? Om det bara är övervakning som Skolverket är ute efter så borde det räcka med en ordningsvakt som ser till att eleverna sitter vid sina datorer och inte slår ihjäl varandra. Till det behövs väl inte lärarexamen?
Enligt min åsikt är det riktigt att det behövs en lokal handledare i skolan. Handledarens viktigaste uppgift bör vara att se till att kommunikationen fungerar väl med distansläraren och ev studiekamrater. Då menar jag inte bara tekniskt utan också socialt. Samma handledare bör kunna fungera samtidigt för många elever, även elever som studerar olika ämnen. Handledaren kan avlasta läraren en hel del uppgifter. På det viset behöver det inte bli dyrare än med traditionell undervisning, särskilt om distansundervisningen blir omfattande.
I Skolverkets skrivelse finns en öppenhet för studier i hemmet, speciellt för gymnasieskolan. Planeringen av handledningens form och omfattning ska göras individuellt och ge "utrymme för viss flexibilitet", står det. Det är bra. Hur det blir möjligt i praktiken är ju en annan fråga. När man läser skrivelsen får man känslan av att det varit väldigt viktigt att garantera att alla lagar och förordningar följs till punkt och pricka. Så kanske en myndighet måste agera, men att verksamheten fungerar smidigt i praktiken hänger ofta på att de ansvariga har förnuft nog att tänja på gränserna ibland.
Jag har haft kontakt med Charlotte Wieslander, som var ansvarig för Skolverkets skrivelse. Hon hoppas vekrligen att departementet ställer sig positivt till den föreslagna försöksverksamheten. Jag håller tummarna för att det blir så!
Det försök som föreslås nu uppfattar jag som något vidare. Departementet ska fatta beslut snart så det blir spännande att se hur det blir, men risken är att det blir för dyrt. Skolverket föreslår nämligen att eleverna ska ha två utbildade lärare, en på distans med kompetens inom ämnet och en s k handledare, som finns på plats hos eleven och "kontinuerligt följer elevens kunskapsutveckling och närvaro". Undervisningen är tänkt att ske i skolan på dagtid så att eleven garanteras sin föreskrivna undervisning. Beroende på hur man tolkar och utformar detta kan det bli väldigt dyrt.
Jag menar att Skolverket är lite väl stelbent här, som om undervisning bara kan ges i skolan. Vi vet ju alla att elever lär sig mycket också utanför skolan, t ex bland kompisar, på fotbollsplan eller via nätet. Och distansundervisning via nätet måste kunna betraktas som undervisning även om eleven är hemma och läraren inte är online just i samma ögonblick. Är det så att Skolverket tror att elever behöver övervakning ständigt för att lära? Om det bara är övervakning som Skolverket är ute efter så borde det räcka med en ordningsvakt som ser till att eleverna sitter vid sina datorer och inte slår ihjäl varandra. Till det behövs väl inte lärarexamen?
Enligt min åsikt är det riktigt att det behövs en lokal handledare i skolan. Handledarens viktigaste uppgift bör vara att se till att kommunikationen fungerar väl med distansläraren och ev studiekamrater. Då menar jag inte bara tekniskt utan också socialt. Samma handledare bör kunna fungera samtidigt för många elever, även elever som studerar olika ämnen. Handledaren kan avlasta läraren en hel del uppgifter. På det viset behöver det inte bli dyrare än med traditionell undervisning, särskilt om distansundervisningen blir omfattande.
I Skolverkets skrivelse finns en öppenhet för studier i hemmet, speciellt för gymnasieskolan. Planeringen av handledningens form och omfattning ska göras individuellt och ge "utrymme för viss flexibilitet", står det. Det är bra. Hur det blir möjligt i praktiken är ju en annan fråga. När man läser skrivelsen får man känslan av att det varit väldigt viktigt att garantera att alla lagar och förordningar följs till punkt och pricka. Så kanske en myndighet måste agera, men att verksamheten fungerar smidigt i praktiken hänger ofta på att de ansvariga har förnuft nog att tänja på gränserna ibland.
Jag har haft kontakt med Charlotte Wieslander, som var ansvarig för Skolverkets skrivelse. Hon hoppas vekrligen att departementet ställer sig positivt till den föreslagna försöksverksamheten. Jag håller tummarna för att det blir så!
måndag 24 november 2008
Web 2.0
I fredags medverkade jag vid en konferens för bibliotekarier som anordnades vid Stockholms universitet. Det hade rubriken NordLib 2.0 - Get Inspired by Web 2.0 for Libraries.
Den första nyckeltalaren var Richard Gatarski, som talade över ämnet Re:thinking publishing: a social media update. Richard började med att förklara varför vi alla borde ha en personlig blogg. Likaväl som vi var tvungna att gå i skolan för att lära oss att bli fullvärdiga medlemmar i samhället, bör vi nu delta i det sociala livet på Nätet. Vi som är lite äldre och som är invandrare till Nätet behöver träna våra hjärnor att hantera mer komplicerade sociala nätverk, ungefär som de moderna såpoperorna är uppbyggda. Detta är inte alls komplicerat för dagens ungdomar, menade Richard. Han ansåg till och med att barnens hjärnor är annorlunda än den mänskliga hjärnan, och då citerade han boken iBrain av Gary Small.
En konsekvens av förändringarna, som kommit med Web 2.0, är att det sociala nätverket mellan producenter och konsumenter/klienter har förändrats. Tidigare var det producenterna som talade om för konsumenterna vad de producerade och hur produkterna skulle användas och vad de var bra till. Sen började konsumenter kommunicera med producenterna och förklara vad de ville ha. Nu kommunicerar konsumenterna med varandra, t ex genom att kommentera vad de tycker om en viss bok. Konsumenterna kan till och med vidareutveckla en produkt, t ex som man gör med LINUX. Detta innebär en helt annan maktrelation i samhället.
Jag tycker detta är mycket intressant och ser som ett exempel på detta att det har startats en studiecirkel kring min bok. Jag ser verkligen fram emot att få läsa och delta i diskussionen och hoppas där få tips om hur jag kan förbättra boken till nästa tryckning. Kanske kan jag också få tips om hur webbplatsen kan vidareutvecklas. Jag är lite besviken över att det händer så lite på Nätgemenskapen. Jag är medveten om att det är en tröskel att ta sig in där genom att man både behöver Studentlitteraturs inloggning och inloggningen till själva gemenskapen. Jag hoppas på att det så småningom ska gå att underlätta ytterligare.
Vid bibliotekskonferensen lyssnade jag också till Brian Kelly som skrivit en bok om potentialen hos Web 2.0 och de hinder och risker som det medför. Han talade sig varm för att vi skulle använda Twitter, som han kallade ett interaktivt visitkort. Det är ett sätt att snabbt och enkelt tala om för sina vänner och kolleger var man är och vad man gör. Och varför ska man göra det? Brians svar var väl att då händer det oväntade saker. Man träffar någon som fanns i närheten men som man annars inte skulle sett. Dialoger uppstår kring upplevelser man har och nya möjligheter kan utnyttjas. Personligen har jag lite svårt att tänka mig att komma igång med att använda Twitter eller Flickr eller allt vad detta nya heter. Jag föreställer mig dels att det skulle ta mig en massa möda att lära mig det, dels att det sen skulle ta värdefull tid att använda. Men kanske är det som Richard Gatarski menade, att vi är så ovilliga att pröva nya saker, precis som när barnen säger att de inte gillar blomkål, fast de inte provat.
Den första nyckeltalaren var Richard Gatarski, som talade över ämnet Re:thinking publishing: a social media update. Richard började med att förklara varför vi alla borde ha en personlig blogg. Likaväl som vi var tvungna att gå i skolan för att lära oss att bli fullvärdiga medlemmar i samhället, bör vi nu delta i det sociala livet på Nätet. Vi som är lite äldre och som är invandrare till Nätet behöver träna våra hjärnor att hantera mer komplicerade sociala nätverk, ungefär som de moderna såpoperorna är uppbyggda. Detta är inte alls komplicerat för dagens ungdomar, menade Richard. Han ansåg till och med att barnens hjärnor är annorlunda än den mänskliga hjärnan, och då citerade han boken iBrain av Gary Small.
En konsekvens av förändringarna, som kommit med Web 2.0, är att det sociala nätverket mellan producenter och konsumenter/klienter har förändrats. Tidigare var det producenterna som talade om för konsumenterna vad de producerade och hur produkterna skulle användas och vad de var bra till. Sen började konsumenter kommunicera med producenterna och förklara vad de ville ha. Nu kommunicerar konsumenterna med varandra, t ex genom att kommentera vad de tycker om en viss bok. Konsumenterna kan till och med vidareutveckla en produkt, t ex som man gör med LINUX. Detta innebär en helt annan maktrelation i samhället.
Jag tycker detta är mycket intressant och ser som ett exempel på detta att det har startats en studiecirkel kring min bok. Jag ser verkligen fram emot att få läsa och delta i diskussionen och hoppas där få tips om hur jag kan förbättra boken till nästa tryckning. Kanske kan jag också få tips om hur webbplatsen kan vidareutvecklas. Jag är lite besviken över att det händer så lite på Nätgemenskapen. Jag är medveten om att det är en tröskel att ta sig in där genom att man både behöver Studentlitteraturs inloggning och inloggningen till själva gemenskapen. Jag hoppas på att det så småningom ska gå att underlätta ytterligare.
Vid bibliotekskonferensen lyssnade jag också till Brian Kelly som skrivit en bok om potentialen hos Web 2.0 och de hinder och risker som det medför. Han talade sig varm för att vi skulle använda Twitter, som han kallade ett interaktivt visitkort. Det är ett sätt att snabbt och enkelt tala om för sina vänner och kolleger var man är och vad man gör. Och varför ska man göra det? Brians svar var väl att då händer det oväntade saker. Man träffar någon som fanns i närheten men som man annars inte skulle sett. Dialoger uppstår kring upplevelser man har och nya möjligheter kan utnyttjas. Personligen har jag lite svårt att tänka mig att komma igång med att använda Twitter eller Flickr eller allt vad detta nya heter. Jag föreställer mig dels att det skulle ta mig en massa möda att lära mig det, dels att det sen skulle ta värdefull tid att använda. Men kanske är det som Richard Gatarski menade, att vi är så ovilliga att pröva nya saker, precis som när barnen säger att de inte gillar blomkål, fast de inte provat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
